Förkristen religion

I samernas gamla religion återfanns gudomligheten i naturen, i naturfenomen och naturkrafter. Allt i naturen var besjälat och måste respekteras genom riter och tabun. Det rådde ett nära förhållande mellan vardagsliv och andligt liv. Allsmäktiga gudar saknades och det fanns inga religiösa kultbyggnader. Den samiska religionen är sedan länge ersatt av kristendomen, men i viss mån lever både materiella och immateriella spår kvar i landskapet, i människors medvetande och på museer. På 1600-talet samlade kristna missionärer in seitar och trummor samt jojken förbjöds. Många samer kallades till förhör och ställdes inför domstol för sin tro.

Världsbild

Den samiska världen var delad i tre skikt, en övre värld med himmel och gudomar, en undre värld som befolkades av de döda samt en mellanvärld där levande människor och djur bodde.

Gudomar

Gudomarna hade olika uppgifter och kunde gripa in i människornas liv. Naturfenomen som solen, månen, åskan och vinden sågs som ett slags gudomar. De hade både en god och en ond sida. Solen var kvinnlig och gav liv åt både människor, djur och växter. Åskan, månen och vinden kunde vara både vän och ovän.  I kåtan härskade stammodern Máttaráhkká och hennes tre döttrar Sáráhkká, Uksáhkká och Juoksáhkká.

Nåjden

Nåjden, shamanen, kunde förflytta sig mellan olika världar och med hjälp av sina skyddsväsen. Med trumman och jojken kunde hen hjälpa folk och fä samt utföra en mängd uppdrag. Hen var försedd med psykisk förmåga och kunskaper både från vår värld och den andlige världen. Nåjden fick redan som ung en kallelse från andra världar, och genomgick en plågsam lärdomstid innan hen var fullärd. Oftast innebar uppdragen att bota svårt sjuka. Då måste hen med hjälp av sin frisjäl förflytta sig till de dödas värld. Under tiden var hens kropp i koma. Där förhandlade hen med dödsrikets härskarinna om den sjukes själ. Om hen misslyckades stannade den sjukes själ i dödsriket.

Trumman

Trumman var främst nåjdens redskap för att försätta sig i trans, men förmodligen fanns det en trumma hos mest varenda familj. Till vardags användes trumman som en sorts kompass för att få reda på frågor om väder, jakt och renskötsel. Trumman hade olika utformning inom det samiska området, gemensamt var en ram av trä över vilken det spändes ett avhårat renskinn. På skinnet målades olika figurer och på baksidan eller på ramen hängdes amuletter av metall, tygbitar, tänder, klor och småben från djur. När trumman skulle användas lades en mässingsring på trumskinnet, och så slog man med en hammare av renhorn så att ringen rörde sig över skinnet och träffade de målade figurerna och på så vis gavs råd.

Offer och offerplatser

Ett sätt för människorna att kommunicera med sina gudomar och hålla sig väl med dem var att offra. Man kunde offra för sin renlycka, jakt- och fiskelycka, för att hålla sjukdom borta och för allmän välgång. Ibland hade man stora kollektiva offerceremonier, men det förekom också att man utförde mindre offerriter inom familjen. 

Vissa utmärkande platser i naturen, som en speciell klippa eller fjälltopp, ansågs ha speciell betydelse och ville ha en gåva när någon passerade förbi. Seiitar var kultobjekt av sten eller trä som markerade gudomlig närvaro. Offerträd bearbetades så att de blev människolika. Offerstenarna var naturliga och hade speciell färg eller form som avvek från omgivningen, kanske liknade de en profil av en människa eller ett djur. Man kunde offra delar av jaktbytet och smörja in seiten med blod, och ibland fick seiten renhorn eller metallföremål som gåva. Ett annat sätt att offra var att gräva ner en dödad ren i marken så att endast hornen stack upp. Hornen kunde då smyckas med silverhängen eller garnbitar.