Sockenlappar

Sockenlapp är en benämning som ibland har använts synonymt med ”fattiglapp” eller ”tiggarlapp”, alltså en same som inte själv klarade sin försörjning. En sockenlapp i dess rätta bemärkelse var däremot en same som var antagen och beskyddad av socknen och mot ersättning skulle utföra vissa sysslor åt bönderna. Det var en tjänstetitel motsvarande sockenhantverkarna. Sockenlappsinstitutionen är känd från norra Svealand och södra Norrland från mitten av 1700-talet till slutet av 1800-talet.

Sockenlapparnas ursprung är omdiskuterat. Etnologen Ingvar Svanberg har studerat ett stort antal sockenlappar från Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län och funnit att de flesta av dem går att följa tillbaka till en skogssamisk nomadiserande befolkning som levde i Mellansverige åtminstone sedan mitten av 1600-talet. Dessa samer levde främst av jakt och fiske, men de hade även renhjordar. De levde sida vid sida med bondebefolkningen och befolkningsgrupperna var ömsesidigt beroende av varandra utan att konkurrera.

Samerna var skickliga hantverkare och försåg bönderna med föremål som rotkorgar och rep. De assisterade också bönderna med slakt av hästar. Myndigheterna ville dock inte ha en befolkningsgrupp som flyttade omkring utanför deras kontroll, och under 1600-talet försökte man flera gånger tvångsförflytta samerna till Lappmarkerna under förevändning att de var utfattiga och hade lämnat sina hemtrakter i norr för att tigga. Men samerna stannade kvar. 1720 kom en kunglig förordning som sade att samerna skulle tvångsförvisas med eskort tillbaka till Lappmarkerna. Varken samer eller bönder accepterade förordningen, och bönderna anhöll om att åtminstone några samer skulle få stanna. Samerna i Dalarna skrev till kungen och begärde att få stanna eftersom de ansåg att både de och deras förfäder var födda i Dalarna. Slutligen bestämdes att samerna skulle få stanna i Dalarna, men endast norr om Falun. På motsvarande sätt beslutades att ett mindre antal samer skulle få stanna i Västernorrlands och Gävleborgs län under förutsättning att de var kyrkskrivna och bofasta. Andra villkor var att skulle besöka kyrkan och låta undervisa sina barn i kristendomskunskap. Så föddes systemet med sockenlappar. Sockenlapparna i Jämtland och Ångermanland hade delvis ett annat förflutet och många av dem härstammade från fjällsamerna.

Sockenlapparna skiljde sig socialt och kulturellt både från fjällsamerna och bönderna trots att de utgjorde en integrerad del av bondesamhället. De flesta kontakter hade de med andra sockenlappar, något som syns tydligt i kyrkböckerna vad gäller till exempel giftermål och fadderskap, och de tycks ha haft ett vitt förgrenat nätverk över hela sockenlappområdet.  Sockenlappen antogs vid de allmänna sockenstämmorna. Sockenlappens viktigaste sysslor var att betjäna bönderna med att slakta, flå och kastrera husdjur, främst hästar. Andra uppgifter var att förse bönderna med rotkorgar, rep och mjärdar. Tenntrådsbroderier var andra vanliga hantverk. Många sockenlappar var kunniga i läkedomskonst och sades vara trollkunniga och var därför både anlitade och respekterade. Likaså var de ofta skickliga berättare och ibland musiker och blev därför gärna inbjudna till gårdarna. Socknen tillhandahöll vanligen en bit mark åt sin sockenlapp, ofta en bit från den centrala bygden på byallmänningen, kronans eller kyrkans mark. Arkivuppgifterna visar att en del sockenlappar hade några kor och getter samt en liten jordlott som de brukade parallellt med sin yrkesutövning.