Spåren i landskapet

Spåren efter äldre samisk verksamhet är vanligen svaga och diskreta för det har inte funnits någon anledning att bygga stora monument. Ibland kan man gå förbi en gammal boplats flera gånger innan man upptäcker den. Det är inte så underligt eftersom samerna levde på sådant sätt att man inte lämnade några överdrivna spår efter sig. Oavsett om man livnärde sig av fångst eller renskötsel har de material som använts till byggnader, kläder och redskap varit naturens egna. Trä, näver och torv lämnades tillbaka till naturen när byggnaderna övergavs. Enligt gammal samisk tradition skulle byggnader och annat som inte längre användes sakta få återgå till marken i sin egen takt. Ibland har naturen tagit tillbaka det så effektivt att spåren inte alls går att finna. Men att vi inte längre kan se spåren betyder inte att människan aldrig har varit där!

Stora delar av det samiska kulturlandskapet är ofullständigt eller inte alls inventerat vad gäller samiska lämningar. Detta gäller framförallt i Mellansverige, där samiska lämningar mycket sällan har uppmärksammats vid fornminnesinventeringar. Eftersom spåren är så svaga och svåra att upptäcka är de hotade av allehanda exploateringar i form av skogsbruk, uppodling, vägbyggen eller anläggande av vindkraftparker. Ingrepp som för all framtid kan förstöra de diskreta spåren efter samisk aktivitet. Även klimatförändringar med igenväxning som följd är ett hot mot samiska kulturmiljöer.

Några exempel på lämningar efter samisk verksamhet som kan finnas i Mellansverige är härdar, kåtatomter (lämningar efter kåtor med olika konstruktioner och av olika material), husgrunder, förvaringsanläggningar, mjölkningsvallar och rengärden, trärester efter renhägn som omgärdat hägn och mjölkningsvallar, bengömmor (ansamlingar av måltidsben) och hornsamlingar, kallkällor, gravar, kultplatser, fågelfångstanläggningar och andra fångstanläggningar.

Härdar

De vanligaste spåren efter äldre tiders samer är härdar. Tusentals härdar ligger längs fjällsamernas flyttleder mellan sommar- och vinterbetesland och på vinterbeteslandet. Härdar kan även härröra från de bofasta skogssamernas boplatser. Härdarna har som regel tjänat som eldstäder i flyttbara tältkåtor eller fasta torvkåtor och ligger vanligen på torra backar intill myrar, bäckar, tjärnar, åar och kallkällor eller större vattendrag. Härdarna är vanligen omgärdade av stenar och har oval eller rektangulär form. Vissa är stenfyllda, andra inte. Speciellt i vinterkåtor användes ibland stockar istället för stenar för att avgränsa elden, och ibland fraktade man med sig härdstenarna i ackjan (pulka eller släde) till nästa boplats. Då blir endast kol och aska från elden kvar. Härdar kan även vara lämningar efter rökeldar. Under högsommaren eldade man ibland i rengärdet för att skydda renarna mot närgångna insekter. Eftersom kol och sot fungerar som näring kan en härd ibland upptäckas på grund av frodig och från omgivningen avvikande vegetation.

Fågelfångstanläggningar

Fågelfångstanläggningar brukar finnas på bergskrön nära kusten. De består av stenrader med öppningar mellan några stenar där snaror har varit placerade för att fånga skogsfågel som orre och järpe. Anläggningarna förknippas ofta med samer, och många gånger finns husgrunder efter sockenlappsboställen i närheten. Ortnamn med samisk anknytning som Lappberget och liknande är också vanliga i närheten av fågelfångstanläggningar.

Samiska kulturlämningar liksom alla andra fornlämningar skyddas enligt Kulturmiljölagen (SFS 1988:950). Lagskyddet innebär bland annat att alla ingrepp i en fornlämning eller i anslutning till den är tillståndspliktiga hos länsstyrelsen.