Språket

Samiska tillhör liksom finska den finno-ugriska språkfamiljen och är uppdelad i tre huvudsakliga språk eller huvuddialekter, dessa är östsamiska, centralsamiska och sydsamiska. Inom huvuddialekter finns ett flertal dialekter eller varianter. I Sverige talas bland annat nordsamiska, lulesamiska, sydsamiska och umesamiska. De samiska språken är sinsemellan olika och talare av de samiska språken har svårt att utan vidare förstå varandra. De samiska språken har rik terminologi vad beträffar ord som beskriver terrängförhållanden, väder, jakt, fiske och renskötsel. Likaså finns en mängd termer för släktförhållanden. Liksom alla andra språk förändras samiskan, och nya ord som är relevanta i dagens samhälle tillkommer ständigt.

Under hela 1900-talet har användningen av de samiska språken minskat, men idag vill allt fler ta tillbaka sitt språk. Uppskattningsvis är det 500 personer som talar sydsamiska i den svenska delen av Sápmi. Enligt UNESCO räknas sydsamiskan till de allvarligt hotande språken i världen.

I januari 2010 kom en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Lagen innebär att samisktalande har rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar i förvaltningsområdet för samiska och att samer har rätt till barn- och äldreomsorg på det egna språket. En annan viktig lag, den nya språklagen, trädde i kraft 2009. Där står att exempelvis att alla som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket.

De mellansvenska samernas språk

Språksituationen bland de tidiga samerna i Mellansverige känner vi inte till. Men eftersom samerna där hade så olika bakgrunder skiljde sig säkert även deras språk åt beroende på härkomst. En gissning är att dåtida varianter av syd- och umesamiska var vanliga.

Av lyckliga omständigheter finns en helt unik samisk ordlista från 1700-talets Mellansverige bevarad. Per (Petrus) Holmberger, som var en av Carl von Linnés lärjungar, besökte en grupp samer i Valbo utanför Gävle 1771.  Vid besöket passade han på att uppteckna både en rituell björnvisa och en omfattande ordlista. Holmbergers handskrivna uppteckningar föll i glömska, men hittades när den ihreska handskriftssamlingen på Uppsala universitetsbibliotek katalogiserades i början av 1900-talet.

Lars Gunnar Larsson, professor emeritus i finsk-ugriska språk i Uppsala, har studerat Holmbergers ordlista under många år. 2018 gav han ut boken Per Holmberger och sockenlapparnas språk, där han dels för första gången presenterar hela ordlistan och dels gör en analys av samernas språk och kultur. Enligt Larsson stämmer inte ordlistans språk helt överens med någon av dagens samiska språkformer, utan har drag från många olika håll.  Ordförrådet visar att samerna i Valbo var väl integrerade i dåtidens bondesamhälle och att de hade funnits i området under lång tid. Många av orden är väl anpassade till sin omgivning, bland annat finns flera ord för djur och växter som inte förekommer norr om Dalälven. Ett exempel är växten Bosyska som har sin nordgräns i Gästrikland, den kallade samerna för Govse mielhkie kraesie (komjölksgräs). Ordlistan innehåller även ett femtiotal ord för renskötsel och jordbruk samt termer som hör ihop med skräddar- och skomakarsysslor. Flera av orden kan kännas igen av dagens syd- och umesamisktalande samer.

Tidigare antogs att de samer som Holmberger träffade var utfattiga skogssamer, förmodligen hemmahörande i Åsele lappmark, som hade lämnat sina hemtrakter för att tigga till sitt uppehälle. Men både kyrkoböcker och Holmbergers ordlista visar med all tydlighet att samerna var bofasta i Valbo.